Svensk ordbok 2009, webbversion

slin`ta verb slant sluntit, pres. slinter slint·er●plötsligt förlora fot­fästet vanligen på grund av att under­laget är halt NollJFRcohyponym2halka hon slant på is­fläcken utan­för porten○äv. om före­målglida undan ngns kontroll glaset slant ur hennes grepp○äv. bildligt i ut­tryck för att av­slöja sigslinta med tunganslintasedan 1480Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. slinta; besl. med slant och med sv. dial. slant ’hal’ Subst.:vbid1-326128slintande, vbid2-326128slintning