Svensk ordbok 2009, webbversion

slockna [slåk`-] verb ~de ~t slock·nar1upp­höra att brinna NollJFRcohyponymsläcka 1 elden i spisen slocknadeen slocknad vulkan○äv. bildligtentusiasmen hade slocknathennes leende slocknadeslocknaen slocknad stjärnasestjärna 1 sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. slokna, slukna; nära besl. med släcka 2upp­höra att ge i­från sig ljus NollJFRcohyponymsläcka 2 lys­rören i korridoren hade slocknatslocknasedan 15263somna Nollhon slocknade nästan innan hon hade lagt huvudet på kudden○ibl. äv.bli medvets­lös vard.han fick ett slag i huvudet och slocknadeslocknasedan 1896Subst.:vbid1-326353slocknande