Svensk ordbok 2009, webbversion

slutt`a verb ~de ~t slutt·ar●luta (måttligt) ned­åt om större yta, särsk. mark­område geogr.JFRcohyponym2luta 1 ängen sluttar ner mot sjönett svagt sluttande takslutta (ngnstans)på det sluttande planetse1plan 1 sedan 1679sv. dial. slutta, besl. med slotta ’av­ta i styrka; vara lat’ Subst.:vbid1-327025sluttande