[småk`a]
substantiv ~n smockor
smock·an●hårt slag
vanligen med knytnäve
vard.komm.storsmockahon gav honom en smocka rätt i ansiktet○äv. bildligtregeringen fick sig några rejäla smockor i revynsmockan hänger i luftendet är nära att bli slagsmål
smockan hängde i luften när de två bargästerna blev oense om notan
sedan 1898till 2smocka
2smocka
[småk`a]
verb ~de ~t
smock·ar●vanligen med partikelntill
ge hårt slag
vanligen med knytnäve
vard.komm.han smockade till honom i ansiktetsmocka (till) ngnsedan 1898sv. dial. smocka; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-328625smockande