Svensk ordbok 2009, webbversion
smyck`a
verb ~de ~t
smyck·ar●ibl. med partikelnut, utan större betydelseskillnad
förse med utsmyckning eller smycken
allmän kulturkläd.JFRcohyponymdekorera 1cohyponympryda 1cohyponymutsmycka
koret hade smyckats med vita blommorhon hade smyckat sig med ett halsband av snäckskal○äv. bildligthan smyckade (ut) sitt anförande med latinska citatsmycka (ut) ngn/ngt (med ngt)sedan 1563av lågty. smücken med samma betydelse, till smuk ’vacker’
Subst.:vbid1-328853smyckande,
vbid2-328853smyckning