Svensk ordbok 2009, webbversion

smy`ga verb smög smugit smugen smugna, pres. smyger smyg·er1ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, omkring röra sig tyst och smidigt i skym­undan för att und­gå upp­täckt om varelse NollJFRcohyponymlista sig 2cohyponym1slinkacohyponym1smita 1 han lyckades smyga in bak­vägenkatten smög om­kring i buskarna○äv. bildligthålla hemligt de fick länge smyga med sitt förhållandesmyga (in/omkring) (ngnstans), smyga (med ngt/SATS)sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. smiugha; gemens. germ. ord, besl. med smuggla 2finnas (och i­bland öka) nästan utan att märkas om före­mål el. före­teelse Nollsiden­scarfen smög mjukt runt halsenen smygande ret­hostaen smygande o­ro kom över hennesmyga (SÄTT/ngnstans)sedan 18273ofta med partikelnner o­märkligt låta glida Nollhan smög ner ett hemligt med­delande i kamratens fickasmyga (ner) ngt (ngnstans)sedan 1723Subst.:vbid1-328874smygande (till 1 + 2), vbid2-328874smygning (till 1 + 2)