verb ~de ~t
snärt·ar●ibl. med partikelntill
ge kort, smällande slag
om person
Nollhan snärtade ett par slag med servetten i bordethan snärtade till hästen○äv. om föremålröra sig på ett sätt som ger upphov till korta smällande ljud
flaggorna snärtade i den hårda vindensnärta (med ngt), snärta (till ngn/ngt)sedan 1805sv. dial. snärta ’slå; kila omkring’; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-331973snärtande;
snärt
2snärt`a
substantiv ~n snärtor
snärt·an●ung flicka
vard.; ngt nedsätt.psykol.yrk.flicksnärtasedan 1740sv. dial. snärta ’smal, ung flicka’; till 1snärta