Svensk ordbok 2009, webbversion

snö substantiv ~n [snön´] snön●neder­börd som ut­görs av vita, mjuka, löst samman­fogade is­kristaller meteorol.JFRcohyponymhagel 1cohyponymregn yrsnösnön föll i stora flingor○äv. om större mängd av (ned­fallna) samman­packade is­kristaller av detta slagJFRcohyponymis nysnöny­fallen snöskotta snösnön smälte snabbt bort○äv. bildligt om liknande vitt pulverkolsyresnö○spec. om kokainvard.sälja snö på gatanden snö som föll i fjoldet som är förgånget​ han ville glömma den snö som föll i fjol och i stället tänka fram­åt det som göms i snö kommer upp i töingen­ting kan döljas i längdenregnblandad snösnö(fall) som blandas med regn​ mulet och regn­blandad snö sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. snio(r), snö; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. nix´ ’snö’