Svensk ordbok 2009, webbversion

snapp`a verb ~de ~t snapp·ar●ofta med partikel, särsk.upp, åt ta till sig med en kort, snabb rörelse Nollfåglarna snappade åt sig bröd­smulor○spec.göra korta, ryckiga in­andningar snappa efter luft○äv. bildligtfå höra (och an­vända sig av) de snappade (upp) en hel del idéer vid studie­besöketsnappa (upp) ngt/SATS, snappa efter ngt, snappa åt sig ngtsedan 1430–50 (i sammansättn. bort-)Konung Alexanderfornsv. snappa; av lågty. snappen ’snappa; tala fort’; jfr flugsnappare, snabb, snapshot Subst.:vbid1-330818snappande, vbid2-330818snappning