Svensk ordbok 2009, webbversion

sno`ka verb ~de ~t snok·ar●ibl. med partikel, särsk.igenom (o­tillåtet) leta i smyg bland ngn annans privata till­hörigheter el. på ngn annans om­råde för att ev. hitta ngt intressant el. graverande komm.JFRcohyponymrotacohyponymspioneracohyponymsöka 1 han snokade i­genom dotterns rum när hon inte var hemma○i vissa ut­tryck äv.hitta efter att ha letat i smyg hon snokade reda på de hemliga pappernasnoka (efter/i ngt), snoka (igenom ngt)sedan 1561sv. dial. snoka; av om­diskuterat urspr.; jfr sv. dial. snok ’tryne; nos’ Subst.:vbid1-331489snokande