Svensk ordbok 2009, webbversion
snu`sa
verb ~de ~t
snus·ar1nyttja snus
el. liknande njutningsmedel
kokk.○äv. i konstr. med objektsnusa tobaksnusa (ngt)sedan 1734sv. dial. snusa; trol. besl. med snut, 1snuva
2lukta (på ngt) med väsande ljud
NollJFRcohyponymvädra 2
katten snusade misstänksamt på maten innan den började ätasnusa (på ngt)sedan 18323andas hörbart
vanligen under sömn
fysiol.barnen snusade lugnt i sina sängar○ibl. med tonvikt på sovandethon har snusat i tio timmar nusnusasedan 1640Subst.:vbid1-331624snusande,
vbid2-331624snusning