Svensk ordbok 2009, webbversion

son [så´n] substantiv ~en söner son·en●(ngns) barn av manligt kön i förhållande till föräldrarna och o­beroende av ålder släkt.yrk.brorsonrikemanssonen god sonen älskad sonde fick tre söner i rask följddet syns att de är far och son○äv.ättling av manligt kön högt.Adams söner, dvs. halva mänskligheten○äv. bildligt om pojke el. man betraktad som produkt av sin hem­miljöen bygdens sonstadens store sonngns son, son till ngnden förlorade sonenden yngling som enligt Bibeln förslösade hela sitt arv och sedan ånger­full åter­vände till föräldra­hemmet○ äv. bildligtskämts.​ efter några år som proffs i ut­landet har den förlorade sonen nu åter­vänt till moder­klubben Guds son Kristus​ muslimerna ser Jesus som en viktig profet, men inte som Guds son naturlig son (till ngn)i biologisk mening son (till ngn)vara sin fars sonhandla som (eller vara lik) sin farom pojke el. man​ han var sin fars son och tog seder­mera över familjens järn­handel sedan 800-taletrunsten, t.ex. Sparlösa, Västergötlandrunform sunR, vanligen övrig runform sun, fornsv. sun, son; gemens. germ. ord, urspr. bildat till en rot med bet. ’(att) föda’ En son! En son! En son! Jag bad i vaka och dröm vid dina famntag om en son, då in i märg och ben du lät mig skaka av helig eld från hjässan och till tån.Gabriela Mistral, Sången om en son (1922; sv. övers. Hjalmar Gullberg)