Svensk ordbok 2009, webbversion

sova [så`-] verb sov sovit, pres. sover sov·er1befinna sig i sömn fysiol.JFRcohyponymdåsa sovplatssova gottsova djupthon hade inte sovit på två nätter och var helt slut○äv. försvagatvara slö el. o­koncentrerad de satt mest och sov under lektionerna○ibl. med erotisk inne­bördföräldrarna blev upp­rörda när de fick veta att hon hade sovit med sin pojk­vän○äv. bildligt i ut­tryck för av­saknad av aktivitet e.d.staden sov i vinter­nattenett sovande sam­vetesova (hos/med ngn)sova middagsemiddag 2 sova på sakensesak 2 sova rävseräv sova skedsesked 1 sova som en grissova djupt​ hon sov som en gris och var o­möjlig att väcka sova som en stocksova djupt​ trots tids­omställningen somnade han tidigt och sov som en stock hela natten sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. sova; gemens. germ. ord; jfr somna, söva, sömn 2vara domnad om kropps­del, särsk. extremitet Nollarmen sovsovasedan 1690Subst.:vbid1-334561sovande