Svensk ordbok 2009, webbversion

spar`ka verb ~de ~t spark·ar1ibl. med partikel, t.ex.bort ge (ngn/ngt) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bak­åt och sedan fram­åt ligisterna sparkade (på) den liggande mannenförsvararna lyckades sparka bort bollenhästen sparkade bak­ut○äv.röra ben(en) i luften babyn låg på rygg och sparkade○äv.spela (fot­boll) ej i fack­språkgänget sparkade boll varje torsdags­morgonsparka (ngn/ngt), sparka (på ngn/ngt), sparka (bort ngt)sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. sparka; sv. dial. sparka; nära besl. med spjärna 2av­skeda (från arbete) vard.arb.före­taget sparkade fyra an­ställdahan blev sparkad från jobbetsparka ngn (från ngt)sparka ngn snett uppåtse1sned sedan ca 1800Subst.:vbid1-335025sparkande, vbid2-335025sparkning; spark (till 1)