Svensk ordbok 2009, webbversion

spe`gel substantiv ~n speglar spegl·ar●special­tillverkad (plan) yta som reflekterar ljus och där­för ger en bild av den/det som befinner sig fram­för den särsk. om special­tillverkad skiva av glas el. metall, ofta försedd med dekorativ ram och av­sedd för betraktande av (om­vänd bild av) den egna personen; äv. som del i instrument fys.heminr.spegelglasspegelsalbackspegelbadrumsspegelhallspegelen rund spegelen oval spegelse sig i spegelnett toalett­bord med spegel○äv. om före­teelse som ser ut och fungerar på liknande sättvattenspegelhavet låg som en spegelhon an­vände bilens glänsande lack som spegel○ibl. med fram­hävande av den om­vända bildenspegelmonogramspegelskriftspegelvänd○äv. om av­gränsad, ofta fyr­kantig el. rundad (men inte speglande) ytaakterspegeldörrspegelrå­djurets vita spegel○äv. bildligt om ut­tryck för tydlig analogi mellan två före­teelserögonen är själens spegelkyrko­gården är en spegel av sam­hälleten spegel (av ngt)kunna se sig själv i spegelnha gott sam­vete​ hon skulle inte kunna se sig själv i spegeln om hon bedrog sin man sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. speghil; av lågty. spegel; ur lat. spec´ulum med samma betydelse, till spec´ere ’se’; jfr spektakel, spekulera Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem skönast i landet är.Ramsa som utsägs av den sköna men elaka drottningen i sagan om Snövit (Bröderna Grimms sagor, 1810-talet och senare)