Svensk ordbok 2009, webbversion

spjäl`ka verb ~de ~t spjälk·ar1ofta med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad sönder­dela spec. om att sönder­dela trä e.d. på längden kem.skogsbr.JFRcohyponymklyvacohyponymspänta ○spec. äv. med avs. på (organisk) kemisk föreningsönder­dela i enklare komponenter ○äv. bildligtdela upp ibl. för att få över­blick e.d. spjälka upp problemetspjälka (upp) ngtsedan 1462Arboga stads tänkebokfornsv. spiälka; bildn. till 1spjäla 2spjäla NollSYN.synonym1spjäla spjälka benetspjälka ngtsedan mitten av 1300-taletBjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)Subst.:vbid1-336790spjälkande, vbid2-336790spjälkning