Svensk ordbok 2009, webbversion
spjä`rna
verb ~de ~t
spjärn·ar●vanligen med partikeln(e)mot
spänna (kropp eller kroppsdel) för att göra motstånd
mot viss kraft e.d.
NollJFRcohyponymstreta 1
hon försökte få med sig minstingen men han spjärnade emot så gott han kunde○äv. bildligt(ännu) inte samtycka
han ville gärna att de skulle gifta sig men hon spjärnade emotspjärna (e)mot (ngt)spjärna mot uddenseudd 1
sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. spiärna; gemens. germ. ord, besl. med lat. sper´nere ’stöta bort’; jfr sparka; spår
Subst.:vbid1-336817spjärnande;
spjärn