Svensk ordbok 2009, webbversion

spotta [spåt`a] verb ~de ~t spott·ar●ibl. med partikel, särsk.ut häftigt stöta ut spott ur munnen ibl. som tecken på förakt, ibl. på vid­skepelse fysiol.komm.förbjudet att spotta på golvethon spottade honom rakt i an­siktethon gnuggade med tand­borsten, spottade och sköljdehan spottade tre gånger när han såg den svarta katten gå över vägen○äv. med avs. på annat (o­önskat) muninnehållspotta blodspotta snusspotta vindruvskärnorbabyn tyckte inte om maten och spottade ut den i­gen○äv. bildligt, spec. i ut­tryck för upp­hetsning vid talvanligen med partikelnfram han var så ivrig att han spottade fram orden○spec. äv. i ut­tryck för häftig, stötvis på­gående produktionofta med partikelnfram fabriken gick på hög­varv och spottade hela tiden fram nya bilar○spec. äv. om att ut­trycka förakthan spottade på allt som föräldrarna höll heligtspotta (på ngn/ngt), spotta (ngn ngnstans), spotta (fram/ut ngt)inte spotta i glasetseglas 2 spotta i händernasehand 1 spotta i nävarnasenäve sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. sputta, spotta; ljud­härmande bildn., besl. med spy Subst.:vbid1-337260spottande, vbid2-337260spottning