verb sprätte sprätt, pres. sprätter
sprätt·er1krafsa (i ngt) så att små partiklar far omkring
Nollhönsen sprätte i marken efter korn○äv. med tonvikt på kringkastandetskicka iväg
sprätta dyngahon sprätte vispgrädde i hela köket○äv. om icke-levande företeelseJFRcohyponym1sprätta 2
ved som smällde och sprätte glödsprätta (i ngt), sprätta ngt (ngnstans)sedan ca 1635bildn. till sv. dial. sprinta ’hoppa; skutta’; jfr sprinta
2ofta med partikel, t.ex.iväg, upp
fara (iväg) med fart
om små partiklar
NollJFRcohyponymstänka 2
det sprätte i stekpannan○äv. om enstaka företeelsegummisnodden sprätte iväg○spec. i fråga om kroppsrörelsesprättande fiskarplötsligt sprätte hon upp från sittande till stående ställningsprätta (iväg/upp)sedan 16353visa upp sig på ett övermodigt och iögonfallande sätt
Nollde tyckte att han gick omkring och sprätte efter sin befordransprättasedan 1648Subst.:vbid1-338312sprättande
2sprätt`a
verb ~de ~t
sprätt·ar●vanligen med partikel, särsk.loss, upp
skära (upp)
med kniv e.d.
handarb.hon sprättade upp brevet med en papperskniv○spec. betr. söm e.d.sprätta loss knapparhon sprättade upp madrassen och tog ut pengarnasprätta (loss/upp) ngt (med ngt)sedan senare hälften av 1400-talet (i sammansättn. upp-)Latinskt-svenskt glossariumfornsv. sprätta; av samma urspr. som 1sprätta
Subst.:vbid1-338316sprättande,
vbid2-338316sprättning