Svensk ordbok 2009, webbversion

språng substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en språng·et1långt kraft­fullt hopp af.JFRcohyponymhopp 2cohyponymskutt 1 fyrsprångglädjesprångkrumsprångtigersprångta ett språngmed ett elegant språng tog han sig över dikethon tog trappan i tre språngrå­djurets eleganta språng○äv. bildligttankesprångta språnget in i den nya tidenhon tvekade att ta språnget ut i frihetenhans hjärta tog ett språng när han såg hennevara på språngvara beredd (att rusa)​ det är en upp­tagen familj, ständigt på språng sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. sprang; bildn. till 2springa 2det att springa Nollsprångmarschhan satte av i fullt språngfram­åt med språng!sedan 15893(hingsts eller tjurs) bestigning av hon­djur zool.språngavgiftsedan 17244vanligen i sammansättn. ut­skjutande del av byggnad byggn.tekn.sjö.taksprångutsprång○äv. om fartygs­skrovs höjning mot för el. aktersedan ca 1730