Svensk ordbok 2009, webbversion

spra`ka verb ~de ~t sprak·ar●ge i­från sig ett upp­repat, skarpt brytljud ofta i förbindelse med gnistor el. små lågor; om eld, elektricitet e.d. NollJFRcohyponymknastracohyponymgnistra en hem­trevligt sprakande kaminman hörde elden spraka○ibl. ute­slutande med ton­vikt på ljudetdet sprakade i radion när man kom åt glapp­kontaktensyntettröjan sprakade av elektricitet○ibl. en­bart med tanke på liknande syn­intryckhöst­lövens sprakande färger○äv. bildligt, särsk. i ut­tryck för positiv energi el. entusiasmhon formligen sprakade av debattlustdet sprakade om en del av numren i revynspraka (av ngt), spraka (om ngn/ngt)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. spraka; av ljud­härmande urspr.; jfr språk Subst.:vbid1-337307sprakande, vbid2-337307sprakning