substantiv ~n sprickor
sprick·an●långsmalt brott
ofta uppkommet genom ngt slag av påfrestning på hårt, skört material
NollJFRcohyponymbrott 2cohyponym2rämnacohyponym1reva 2cohyponym1springa
sprickbildningköldsprickasmå fina sprickor i porslineten spricka i isensprickor i murenen spricka i molntäcketen spricka i benet○äv. bildligtoenighet, konflikt
den djupa sprickan i partieten spricka (i ngt), en spricka (mellan ngra)sedan 1707till 2spricka
Sprickorna i muren.Titel på en (delvis samhällskritisk) romansvit av Lars Gustafsson (1970–81)
2sprick`a
verb sprack spruckit sprucken spruckna, pres. spricker
sprick·er●ibl. med partikel, särsk.sönder, upp
brytas sönder så att långsmal öppning uppstår
af.JFRcohyponymbryta 1
äggskalet sprackspruckna naglaren sprucken spegelmarken var så torr att den började spricka sönder○spec. om ngt tillslutet som går sönder på grund av inre tryckvanligen med partikelnupp
JFRcohyponymexplodera
ballongen sprackbyxorna sprack i bakenblåsorna får inte spricka○äv. om liknande process i naturenmolntäcket började spricka upp framåt eftermiddagen○äv. bildligt, spec.upplösas, gå om intet
deras äktenskap har spruckitplanen sprack○spec. äv. i uttryck för vrede, nyfikenhet m.m.hon var nära att spricka av ilskaspricka (sönder/upp), spricka (av ngt), spricka (i ngt)sprucken röstse1röst 1
sprucken stämmase1stämma 1
sedan ca 1635sv. dial. spricka; bildn. till fornsv. sprak ’sprang (sönder)’; till 2springa
Subst.:vbid1-337397sprickande,
vbid2-337397sprickning