substantiv ~n springor
spring·an●långsträckt, mycket smal öppning
NollJFRcohyponym1spricka
fönsterspringagolvspringahan sköt in brevet genom springan under dörrenhennes ögon smalnade till springorhon kikade genom en springa i väggensedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. springa; till 2springa i bet. ’brista’
2spring`a
verb sprang sprungit sprungen sprungna, pres. springer
spring·er1ibl. med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.bort, omkring
förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med underlaget
om människa el. vissa djur
NollJFRcohyponym1löpa 1cohyponymgå 1
barnen sprang omkring på gården och jagade varandranu får du springa till bussen om du ska hinnahunden hade sprungit bort○äv.(snabbt) förflytta sig till fots längre sträcka
i visst syfte
springa ärendenspringa på stan och handla kläder○äv. i uttryck för att ngn (alltför) ofta ägnar sig åt viss sysselsättning (bara delvis med tanke på rörelsen)JFRcohyponym2ränna 1
springa efter flickorhan springer på kändisfester varenda veckaman kan inte springa hos läkaren jämtspringa (bort/omkring) (ngnstans), springa (efter ngn/ngt)springa benen av sigseben 1
sedan 1518Peder Månssons Strids-Konst och Strids-Lagfornsv. springa ’hoppa; spricka’; gemens. germ. ord, trol. besl. med grek. sper´khesthai ’skynda’
2hoppa
mindre brukl.Nollspringa i sadelnspringa i klädernaspringa i/ur ngtden springande punktensepunkt 1
sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenidiomet den springande punkten (1889) trol. efter ty. der springende Punkt, nylat. punc´tum sal´iens ’den hoppande punkten’, urspr. om det allra första tecknet på liv hos ett embryo
3ofta med partikelnfram
häftigt bryta (fram)
af.springbrunnspringflodspringkällaen källa sprang fram ur klippan○äv.häftigt gå i bitar
JFRcohyponymexplodera
minan sprang i luftenspringa (fram) (ngnstans)springa läckseläck
sedan 1400-taletEtt forn-svenskt legendariumSubst.:vbid1-337465springande;
spring (till 1),
språng (till 1)