substantiv ~n sprutor
sprut·an●behållare med smalt munstycke för koncentrerad överföring av vätska till viss plats
hush.brandspruta○särsk. om kanylförsedd sådan som används inom sjukvårdeninjektionssprutahan var rädd för sprutorsköterskan stack försiktigt sprutan i armen○äv. om det medicinska innehålleten smärtstillande sprutaen lugnande sprutata en spruta mot influensaen spruta (ngt), en spruta (av/med ngt)sedan 1538till 2spruta
2spru`ta
verb ~de ~t
sprut·ar1ibl. med partikelnut
häftigt strömma ut i stråle
om vätska
NollJFRcohyponymforsacohyponymströmma
blodet sprutade (ut) ur såretvattnet sprutade ur fontänen○äv. om annat än vätskaelden sprutade ur drakens näsborrarsanden sprutade om bildäcken vid rivstartenspruta (ut) (ngnstans)sedan 1635sv. dial. spruta; trol. av ljudhärmande urspr.; besl. med sprej, spröt
2få (vätska) att fara ut i stråle
med hjälp av slang med tryck i e.d.
NollJFRcohyponymspola 1
brandmännen sprutade vatten på det brinnande huset○äv. med avs. på annat materialvulkanen sprutade eld○äv.bespruta
spruta buskarna mot skadedjur○äv.ofta med partikelnin
injicera
spruta in något lugnande i armen○äv. bildligt, särsk. för att uttrycka myckenhet, intensitet o.d.hon fullkomligt sprutade hat och förtvivlanspruta (in) ngt (ngnstans)sedan 1685Subst.:vbid1-337771sprutande,
vbid2-337771sprutning;
vbid3-337771sprut (till 1)