Svensk ordbok 2009, webbversion

städ substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en städ·et1tungt, stående under­lag av stål eller stål­gjutgods som arbets­stycket hålls mot vid smidning verkt.mellan hammaren och städetsehammare 1 sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. stäþ; nord. ord med grundbet. ’ngt som står fast’; besl. med 1stad, städja 2ett ben i mellan­örat som en annan del slår mot med.JFRcohyponymhammare 2 sedan 16113övre del av åsk­moln som liknar ett städ med horn meteorol.sesestäd 1 sedan 19534person som (yrkesmässigt) städar ned­sätt.Nollsedan 1865till städa