Svensk ordbok 2009, webbversion

stäm`pel substantiv ~n stämplar stämpl·ar●ett hand­redskap med upp­höjt eller fördjupat mönster, som an­vänds för märkning av dokument vanligen genom av­tryck med bläck e.d. samh.verkt.JFRcohyponym1stamp 1 ○vanligen om mot­svarande av­tryck, med viss inne­börd, ofta som bevis på full­gjord skyldighetstämpelavgiftman får en stämpel i passet när man passerar gränsendet krävdes en stämpel för att visumet skulle vara giltigt○äv. bildligt, spec. om före­teelse som är stadig­varande an­knuten till viss person, vanligen med negativ inne­bördhan hade fått en stämpel på sig som alkoholist○äv. all­männarehans an­sikte bar sorgens stämpelsedan 1506inventarieförteckning på Stäkeholm i Småland (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. stämpil; av lågty. stempel med samma betydelse; bildn. till stampa