Svensk ordbok 2009, webbversion

stänk`a verb stänkte stänkt, pres. stänker stänk·er1fara i­väg med fart i droppform (eller i små mängder) om vätska e.d.; ofta o­avsiktligt och o­önskat; äv. i opers. konstruktion NollJFRcohyponym1skvätta vågorna stänkte när de slog mot bryggandet stänkte kring galoschernagyttjan stänkte upp på kläderna○äv. i vissa förstärkande ut­tryckvard.barnen åt glass så det stänkte om detstänka (om ngn/ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. stänkia ’sprida; stänka; beströ’; gemens. germ. ord; bildn. till stinka 2få (vatten­droppar e.d.) att fara i­väg med fart NollJFRcohyponymdänkacohyponym2skvättacohyponym1sprätta 2 stänk inte vatten på katten!han stänkte lite rak­vatten på kinderna○äv.väta med fin­fördelat vatten förr fick man ofta stänka skjortorna innan man strök dem○i sportjargong äv.vanligen med partikelnin skjuta (boll e.d.) hårt in i målet NN gjorde 1–0, och sedan stänkte ON in tvåan i slut­minutenstänka ngt (ngnstans), stänka (in) ngtsedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-LagenSubst.:vbid1-347922stänkande, vbid2-347922stänkning