Svensk ordbok 2009, webbversion

stål substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en stål·et●smidbart järn fram­ställt av tack­järn el. skrot; om legeringar av järn och kol (högst 1,5%), vanligen med till­satser av an­dra legeringsbildande grund­ämnen (krom, volfram, nickel etc.) metallurg.ämne.stålblankstålfjäderstålgråstålvajerrost­fritt stålmoderna hus i stål, glas och betong○spec. om (material till) knivhan låg där med sex tum kallt stål genom kroppen○äv. bildligt i ut­tryck för styrkastålmuskleren vilja av stålhon fick stål i blickenhan hade en aning av stål i röstenha nerver av stålsenerv 2 kallt stålut­maningarel. oförskämdheter o.d.​ frågan är hur mycket kallt stål partiet tål i en tuff regerings­förhandling sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. stal; gemens. germ. ord med grundbet. ’styv; hård’; jfr stag Hur svenska stålet biter fick många pröva på – ur vägen, moskoviter! Här kom det svenska stålet rullande på larv­fötter mot Leningrad, Krim och Moskva, och firade härliga segrar i förintelseslagen vid Kiev och Charkov, var­på det svenska stålets krigiska ära göts i järn­kors att hängas under generalfältmarskalkars välbarberade hakor.Sven Delblanc, ur in­ledningen till Vinteride (1974); om Sveriges tvivelaktiga neutralitet under an­dra världs­kriget, med ironisk an­spelning på Esaias Tegnérs dikt om Karl XII (jäm­för sentens vid moskovit)