Svensk ordbok 2009, webbversion

stång substantiv ~en stänger [stäŋ´-] stång·en●tämligen smal cylindrisk an­ordning (ofta) med bärande funktion särsk. om större så­dant av metall el. trä hush.jordbr.sjö.JFRcohyponymribbacohyponymstake 1cohyponymstör 1 flaggstånggardinstånghävstångjärnstångklädstångledstånghon fick hålla sig i stången för att inte ramla om­kull när bussen svängde○spec.övre delen av skarvad mast på segel­fartyg bramstångmärsstångspristång○spec. äv.o­ledat betsel med skänklar med hävstångs­effekt stångbettstångtygel○äv. om mindre före­mål med liknande formkanelstånglackstånglakritsstånghissa flaggan på halv stångse1flagga hålla ngn/ngt stångeninte ge vika för ngn/ngt​ is­brytarna var i arbete för att hålla isen stången sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. stang; gemens. germ. ord, besl. med stinga; jfr stånga, stänga, stängel; idiomet hålla någon stången (1638) efter ty. einem die Stange halten (till stång ’lans’; lansarna stod först i äldre stridsordning)