verb ~de ~t
stång·ar●stöta (mot ngt) med horn eller huvud
särsk. om tjur
Nollhan blev illa stångad av tjurenstånga ngn/ngt, stånga mot ngtstånga sin panna blodigsepanna 3
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. stanga; till stång
Subst.:vbid1-347436stångande,
vbid2-347436stångning