Svensk ordbok 2009, webbversion

stö`rning substantiv ~en ~ar stör·ning·en1före­teelse som av­viker från det normala el. förväntade störningar i tåg­trafiken○spec. om själslig el. kroppslig av­vikelsemotoriska störningarmentala störningar○spec. äv.av­vikelse i planeters, kometers och månars banrörelse som beror på an­dra himla­kroppar än centralkroppen (sol resp. planet) sedan 18732före­teelse som försvårar över­föring av information särsk. i sam­band med radio- el. tv-utsändning radiotekn.störningsfristörningsskyddstörningssändarede försökte få in radio Luxem­burg men det var för mycket störningarstörning (av ngt)sedan 1897