substantiv ~en vard. stan, plur. städer [stä´d-]
stad·en1(vanligen) större, mer betydande tätort
förr med spec. ställning och spec. rättigheter och skyldigheter; numera inte som särsk. kategori i administrativa sammanhang
geogr.samh.JFRcohyponymkommun 1cohyponymby 1cohyponym1ort 1
stadskärnastadsparkstadsvapenförstadhamnstadhuvudstadmiljonstadsmåstadstorstadvärldsstadstadens centrala delarklyftan mellan land och staden stad som pulserade av livdomkyrkan syns över hela stadenutsikt över staden○äv. om visst område inom sådan enhetinnerstadvillastadGamla stan○spec. om centrum av sådan enhetmed best. f. sing.stan
åka in till stan och handlahan var ute på stan och roade sigden eviga staden
Rom
den eviga staden har mycket att erbjuda för den historiskt intresserade
den heliga staden
Jerusalem
som alla andra besökare i den heliga staden skulle hon upp på Oljeberget
öppen stadstad som saknar befästningar och militära anläggningaroch därför enl. folkrätten inte får bombarderas m.m.sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. staþer; av lågty. stat med samma betydelse; av samma urspr. som 1stad 2
2vanligen i sammansättn.
plats för viss verksamhet
rum.verkstad○äv. om plats där en person känner sig hemma, trygg e.d.högt.fristadhon kände inte att hon hade någon varaktig stad på jordensedan 1000-taletrunsten, t.ex. Villberga, Upplandrunform staþi (dat.), fornsv. staþer; gemens. germ. ord, urspr. ’uppehållsort; bostad’; bildat till 2stå; jfr kvarstad, stadfästa, åstad
2stad
substantiv ~en ~er
stad·en●kant på väv
handarb.stadkantstadvändasedan 1541jfr fornsv. stadh ’åkerkant’; sv. dial. stad ’åkerkant; strandkant; kant på väv’; trol. av samma urspr. som 1stad 2