Svensk ordbok 2009, webbversion
stamm`a
verb ~de ~t
stamm·ar1härstamma
släkt.han stammar från NN i rakt nedstigande led○äv. om företeelseryktena stammade från hennes systerstamma från ngn/ngtsedan 1716till stam; jfr härstamma
2ibl. med partikelnfram
besväras av stamning
kroniskt el. tillfälligt (på grund av nervositet, blyghet e.d.)
komm.han slutade stamma när han blev äldrehelt överväldigad kunde hon bara stamma fram ett tackhan stammade alltid när han blev ivrigstamma (fram ngt/SATS), stamma (ngt/SATS)sedan 1385Klosterläsningfornsv. stama, till stamber ’stammande; tveksam’; besl. med stum
Subst.:vbid1-339903stammande,
stamning (till 2)