Svensk ordbok 2009, webbversion

sta`pel substantiv ~n staplar stapl·ar1hög trave av före­mål Nollbrädstapelvedstapelhöga staplar med böcker i det lilla antikvariatetsedan ca 1695fornsv. stapul ’torn; ställning; klock­stapel’; gemens. germ. ord med grundbet. ’stötta’; jfr etapp, staffli 2hög smal an­ordning klockstapel○äv.långt vertikalt streck i bok­stav stapeln i p går ned­åt och stapeln i b går upp­åti hans hand­stil lutar staplarna åt höger○äv.kraftigt vertikalt streck eller band i diagram staplarna för energi­konsumtionen har skjutit i höjdensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3stapel­bädd sjö.stapelavlöpninggå av stapelnäga rumom större evenemang​ karnevalen i Venedig går av stapeln i februari sedan 1506brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)4nu­mera nästan en­bart i sammansättn. förråd av (handels)varor ekon.stapelplatsstapelvarasedan ca 1540