Svensk ordbok 2009, webbversion

stat substantiv ~en ~er stat·en1om­råde som ut­gör en själv­ständig politisk enhet särsk. med ton­vikt på själv­ständighet gent­emot an­dra så­dana om­råden samh.JFRcohyponym1landcohyponymnation 1cohyponymrike industristatnationalstaten suverän statdrömmen om en palestinsk statEuropas mer än 50 stater○äv. om själv­styrande enhet i förbunds­republik, särsk. i USAdelstatsydstatstaterna i MellanvästernFörenta staternasedan 1660av ty. Staat med samma betydelse; urspr. samma ord som stat 4 2knappast plur.; ofta best. f. (samman­fattningen av) ett lands regering och de centrala verk och myndigheter som är direkt under­ställda den admin.JFRcohyponymsamhälle 1cohyponymkommun 1 statsanslagstatsanställdstat och kommunkyrkan skildes från statenlura staten på pengarbetala skatt till statenstatens kaka är liten men säkersekaka 1 sedan 18003(beräkning av) finansiell ställning ekon.sedan 1622se stat 4 4avlöningsanordning för viss kår av befattnings­havare arb.samh.lönestattjänsten fördes upp på ordinarie statsedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandiefornsv. stat ’ställning; levnads­sätt’; ur lat. stat´us ’ställning; stånd­punkt; till­stånd’; jfr ståt 5knappast plur. av­löning i naturaprodukter för arbetare på lands­bygden histor.jordbr.JFRcohyponymstatare statsystemsedan 1657se stat 4