Svensk ordbok 2009, webbversion

1stav substantiv ~en ~ar stav·en1rak, lång­smal an­ordning av drygt halv kropps­längd som (normalt) hålls i handen och an­vänds som stöd för kroppen spec. vid vandring sport.JFRcohyponymkäpp herdestavtiggarstavvandringsstav○spec. äv. om skid­stavstavtag○spec. äv. om (längre) så­dan an­ordning som hopphjälpmedelhoppstavhoppa stav○äv. om mot­svarande idrotts­greni stav segrade NN på 560○äv. om mindre så­dant före­målglasstav○äv.lång­smalt trä­stycke som in­går i parkett parkettstavbryta staven över ngn/ngtfördöma ngn/ngt​ i sin debatt­artikel bröt hon staven över svensk skol­politik sedan 600-taletrunsten, Gummarp, Blekinge (Danmarks Runeindskrifter)runform stAbA (plur.), vanligen övrig runform staf, fornsv. staver ’käpp; rå­märke; bok­stav’; gemens. germ. ord med grundbet. ’styv’; jfr bokstav, stabbur, stackare, 1stäv 2lång­smal sinnes­cell i ögats nät­hinna med.JFRcohyponym1tapp 3 ögats ljus­känsliga stavarsedan 1863
2stav substantiv ~en stäver [stä´v-] stav·en●trä­stycke i ett lagg­kärls sida NollSYN.synonymlagg 2 sedan 1587se 1stav