Svensk ordbok 2009, webbversion

stif`ta verb ~de ~t stift·ar1(formellt) skapa eller in­rätta NollJFRcohyponymgrunda 2cohyponyminstifta stifta en ny lagstifta frednu har en ny generation barn chansen att stifta bekantskap med Barbapapa och hans familjstifta ngtsedan 1416dombrev utfärdat av domprosten i Uppsala Olof Magnusson (Svenskt Diplomatarium)fornsv. stifta; av lågty. stiften ’grunda; an­stifta’; jfr anstifta 2ibl. med partikelnfast fästa (ngt) med stift Nollstifta (fast) en filt över dörr­öppningenstifta (fast) ngtsedan 1839till stift 1 Subst.:vbid1-342062stiftande, vbid2-342062stiftning (till 2); stiftelse (till 1)