Svensk ordbok 2009, webbversion

stirr`a verb ~de ~t stirr·ar●titta intensivt i o­föränderlig riktning komm.JFRcohyponymglo han låg och stirrade in i väggen och sade ingen­ting○ofta med bi­betydelse av förvåninghon bara stirrade på honom när han förklarade att han tänkte säga upp sigstirra (på ngn/ngt), stirra (i ngt)stirra sig blind på ngtseblind 1 sedan senare hälften av 1400-taletHelige Bernhards Skrifterfornsv. stira; trol. besl. med sten Subst.:vbid1-342616stirrande