Svensk ordbok 2009, webbversion

stjäl`pa verb stjälpte stjälpt, pres. stjälper stjälp·er1ibl. med partikel, särsk.omkull häftigt falla åt sidan och bli liggande NollJFRcohyponym1välta 1cohyponymkantra mjölk­glaset stjälpte om­kullsläden stjälptestjälpa (omkull)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. stiälpa; trol. besl. med stolpe 2ibl. med partikel, särsk.ut få att häftigt falla åt sidan och bli liggande NollJFRcohyponym1välta 2 stjälpa släden○äv. med avs. på inne­hållet i behållarestjälpa ut mjölkenstjälpa jorden ur skott­kärran○äv. bildligtfå att gå över ända pris­höjningen stjälpte deras kalkylerbi­drag som snarare stjälper än hjälperstjälpa (ut ngt), stjälpa (ngt)sedan ca 1430Själens tröstSubst.:vbid1-342656stjälpande, vbid2-342656stjälpning