Svensk ordbok 2009, webbversion
stoja
[ståj`a]
verb ~de ~t
stoj·ar●prata högljutt och bullra
komm.barnen stojade på gårdenstojasedan 1684av lågty. stojen ’vara vild och uppsluppen’; jfr sv. dial. stoa ’vara brunstig’; bildn. till sto
Subst.:vbid1-342998stojande;
stoj