Svensk ordbok 2009, webbversion

stoja [ståj`a] verb ~de ~t stoj·ar●prata hög­ljutt och bullra komm.barnen stojade på gårdenstojasedan 1684av lågty. stojen ’vara vild och upp­sluppen’; jfr sv. dial. stoa ’vara brunstig’; bildn. till sto Subst.:vbid1-342998stojande; stoj