Svensk ordbok 2009, webbversion

1stopp [ståp´] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en stopp·et1(till­fälligt) uppe­håll i förlopp el. verksamhet e.d.; fri­villigt el. o­frivilligt NollJFRcohyponymuppehåll 1cohyponymavbrott stoppsignalstoppteckendriftstoppimportstoppkreditstopplönestoppmotorstoppprisstoppsätta stopp för ryktes­spridningendet var till­fälligt stopp i buss­trafikenmaskinen gick sönder och det blev stopp i produktionendrömmen om ett totalt stopp för kärnvapen­provhon åt några skedar gröt men sen var det stopp○spec. om att ett kommunikations­medel (reguljärt) stannar (el. om platsen för detta)nästa stopp blir i Tomelilla○äv. mer konkretJFRcohyponymhinder det var stopp i vasken○äv. med funktion av en sorts interjektion”Stopp där!” sade vaktenstopp (för ngn/ngt), stopp (i ngt)stopp och belägg!låt bli!, ta det lugnt!vard.​ Stopp och belägg, så där får ni inte göra! sedan 1887till stoppa 2mängd tobak som fyller pip­huvud kokk.pipstoppsedan 1851
2stopp [ståp´] adverb ●i ett ut­tryck och i sammansättn. all­deles Nollstoppmättstopp mättsedan 1874