Svensk ordbok 2009, webbversion

stork [står´k] substantiv ~en ~ar stork·en●typ av stor, hög­bent våtmarksfågel som har lång hals och näbb och som rör sig långsamt och värdigt och bygger stora risbon i träd el. på byggnader; förr ganska all­mänt häckande i (södra) Sverige zool.storkbostorkparmarabustorksvart storkförsök på­går att åter­införa den vita storken○särsk. med tanke på (den förmenta) rollen vid barns födelsemamma hade sagt att storken snart skulle komma med en lilla­systersedan ca 1430Själens tröstfornsv. storker; gemens. germ. ord; trol. besl. med stark