Svensk ordbok 2009, webbversion

strå`la verb ~de ~t strål·ar1ibl. med partikelnut sprida ljus­strålar optik.psykol.JFRcohyponymskinacohyponymglittra solen strålade från en moln­fri himmelsolen strålar ut ljus och värme○äv.spridas i form av strålar ljus och värme strålar ut från solen○äv. bildligtut­trycka glad och positiv stämning särsk. om el. med tanke på ansikts­uttryck han strålade av glädjehon strålade som en solhennes ögon stråladestråla (av ngt), stråla (ut ngt)sedan ca 1771till stråle 2vanligen med partikel, särsk.ut (tyckas) röra sig från ett centrum ut mot en periferi af.smärtan strålade ut från kors­ryggen○äv. med bara tänkt inne­börd av rörelsevägarna strålade ut i o­lika riktningar från bynstråla (ut) (från ngn/ngt)sedan 16873bestråla Nollstrålad mat○spec. med.han strålades och fick cell­gift, men cancern spred sig än­dåstråla ngn/ngtsedan 1944Subst.:strålande (till 1 + 3), strålning (till 1 + 3)