substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
straff·et●påföljd för brott i form av frihetsberövande eller böter
på grundval av lagen
jur.JFRcohyponymbestraffningcohyponymskadeståndcohyponympåföljd
straffmyndigbötesstraffdödsstrafffrihetsstrafffängelsestraffett strängt straffett hårt straffett milt straffett tidsbestämt straffskärpta straffavtjäna ett straffett femårigt straff för väpnat rånhovrätten sänkte straffet för misshandeln○äv. om annan kännbar påföljdJFRcohyponymtillrättavisningcohyponymvedergällning 1
ett kännbart straffett disciplinärt straffsom straff för att han varit oförskämd fick han inte gå ut på hela dagenstraff (för ngt/att+V/SATS)sedan 1504brev från fru Märta Ivarsdotter till sin make Svante Nilsson om danska rustningar vid södra gränsen (Grönblad)fornsv. straf ’tillrättavisning; straff’; jfr straffa
Brott och straff.Svensk titel på roman av Fjodor Dostojevskij (1866)
2straff
substantiv ~en ~ar
straff·en●rätt att från nära håll ostörd spela bollen direkt mot motståndarlagets mål
efter vissa brott mot spelreglerna; i fotboll, bandy, handboll m.fl. lagspel
sport.strafflinjeen solklar strafflägga en straffskjuta en straffslå en straffmissa en straffbränna en straffdomaren blåste straffhan satte straffen – 1–0 till hemmalaget!sedan 19033straff
substantiv ~en, plur. ~ar el. ~
straff·en●bjudet men inte hemtaget stick
i kortspel, särsk. bridge
spel.straffdubblingsedan spelföraren gissat fel blev det många straffsedan 1923