Svensk ordbok 2009, webbversion

straff`a verb ~de ~t straff·ar1döma till straff enl. lagen jur.gärnings­mannen var ung och inte straffad för­uthan har straffats för dråp○äv. betr. annan o­behaglig på­följdhon straffade sin far genom att aldrig tala till honom merstraffa ngn (för ngt) (med ngt)sedan 1502brev från biskop Hemming Gadd till Svante Nilsson (Grönblad)fornsv. straffa ’tillrätta­visa; straffa’; av lågty. straffen med samma betydelse; besl. med strapats 2spela så att mot­spelarna får straff i kortspelsomgång, särsk. i bridge spel.SYN.synonym1beta 6 straffa ett kontraktstraffa ngtsedan 18033upp­nå ett bättre resultat än ngn vard.sport.NN ledde länge, men till slut straffade ON honom med 10 sekunder○äv. med konstruktionsväxlingNN straffade ON:s tidstraffa ngn (med ngt), straffa ngtsedan 1976Subst.:vbid1-344126straffande