Svensk ordbok 2009, webbversion

strand substantiv ~en stränder [strän´d-] strand·en●smalt, svagt sluttande land­område i gräns­området mellan land och vatten spec. i an­slutning till frilufts­bad geogr.strandbrynstrandkantstrandängbadstrandflodstrandhavsstrandsandstrandsjöstrandälvstranden lång­grund strandälvens vänstra strandligga på stranden och solade drog upp båten på strandende promenerade längs stranden och plockade stenarhon hörde vågorna slå mot stranden○äv. om större land­områdesegla till en främmande strandsedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform strontu (dat.), fornsv. strand; gemens. germ. ord, besl. med isl. strind ’sida; remsa’; av om­diskuterat urspr.