substantiv ~n strimmor
strimm·an●smalt band
särsk. av ljus
NollJFRcohyponymrand 1
ljusstrimmasolstrimmagenom molnen syntes bara en strimma av himlen○äv. om smal företeelse med stark färg e.d.färgstrimmaen strimma blod rann från hennes näsborre○äv. bildligt om skymt e.d. av ngtaning, liten mängd
än fanns en strimma av hopp kvaren strimma (av ngt), en strimma (ngt)sedan 1519Peder Månssons skrifter (Nordling)fornsv. strima; gemens. germ. ord, besl. med 1stril
2strimm`a
verb ~de ~t
strimm·ar●vanligen perf. part.
bilda strimmor på
Nollhimlen var strimmad av orangeröda flammorhans ansikte var strimmat av sot och svettstrimma ngtsedan 1682Subst.:vbid1-344918strimmande,
vbid2-344918strimning