Svensk ordbok 2009, webbversion

struktu´r substantiv ~en ~er strukt·ur·en1inre upp­byggnad av en helhet; konkret el. abstrakt vetenskapl.parkett­golvets geometriska strukturen hierarkisk strukturstadens sociala strukturspråkets strukturen kart­läggning av branschens strukturkolonial­tidens ekonomiska struktursedan 1766av lat. structu´ra ’byggande; ordbyggnad’, till stru´ere ’stapla upp; bygga’; jfr destruera, instruera, konstruera 2sätt som en yta är ut­formad på tekn.vävens grova strukturhon kände på stenens strukturfärg, form och struktur○särsk. om grov ytastrukturtapetsedan 1897