Svensk ordbok 2009, webbversion

stru`pe substantiv ~n strupar strup·en●främre delen av halsen med.struptag○särsk. om inre kanaler i halsenluftstrupematstrupedet fastnade något i strupen på barnethon var torr i strupenhan kände strupen snöras samman av ångest○spec. med tanke på sång­röstsången ljöd ur tusen struparfukta strupendricka alkohol​ efter konserten gick han ut för att fukta strupen ha guld i strupenseguld 1 ha kniven mot/på strupensekniv klara strupenharkla sig​ hon klarade strupen och började sjunga sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. strupe; nord. ord; jfr strypa